Oskuldens Död

I alla fattigare länder hittar man barer med unga tjejer, många av de under 18 år, och vita män. Förlåt, inte bara vita - män. Yngre, äldre, vita, bruna, tjocka och smala män. En del av tjejerna är prosituterade, dvs de tar direkt betalt för sexuella tjänster som de utför, medan andra inte är det. De förväntar sig andra tjänster och presenter.

Det är fler tjejer än killar på Rock Garden i Kampala. Många fler. En del är mycket unga. Inte små flickor, men på gränsen. Tjejerna har en gemensam dröm, att gifta sig med en mazungu(en vit man - även kallad falang i Asien och gringo i Sydamerika) som kan ge de ett tryggt liv i ett annat land. Desperationen är överväldigande. Det spelar ingen roll om han är gammal, ful, tjock eller rent av dum. Han är vit, vilket innebär att han har pengar vilket innebär frigörelse från fattigdomen.  

Alla tjejerna har fantastiska historier om sina livsupplevelser. De är ofattbara och blir till slut svåra att tro på. En tjej berättade om hur hon hade blivit bortgift som 13 åring, misshandlad och våldtagen. Till slut lyckades hon fly. Nu klarar hon sig själv i Kampala med sin lilla dotter på ett år. Hon arbetar som hotellstäderska på dagarna. Men varje kväll står hon i baren och försöker lockar till sig en man som kan ta henne till en bättre verklighet.


     
Spelar det någon roll vad man betalar med?

På en annan bar träffade jag en tjej som hade gift sig med en holländare. Han hade tagit med henne till sitt hemland. Hon stod inte ut med honom och tog anställning som strippa, förlåt jag menar exotic dancer. Nu var hon tillbaka i Kampala och dansade för att locka till sig en ny man från ett nytt land.

Och så här fortsätter det. Vad är då skillnaden mellan en prostituerad och en bar tjej? Vad är skillnaden mellan en tjej som begär en Gucci-väska, en Rolex klocka och mycket annat av sin älskare och en kvinna som tar några tusenlappar för ett avsug av sin stammis? Och vem utnyttjar vem?

Nyss hemkommen från Afrika är jag som vanligt full av förhoppning. Det är en otrolig kontinent som har alla möjligheter att dra sig upp ur sin missär på egen hand genom ökade investeringar och ökad demokratisering.

Det ska bli oerhört intressant att se hur ekonomin kommer att utveckla sig i länderna söder om Sahara under de närmaste 10-20 åren. Det finns ett driv, en vilja, som måste uppmuntras. Att ge utan att begära tillbaka en prestation är en säker död för all företagsamhet och hållbar ekonomisk utveckling. Vi i väst har i flera årtioenden köpt oss fria från en massiv migration genom vårt bistånd och stängda gränser. Alla bistånds-miljarder som årligen har pumpats in i de Afrikanska länderna har inte lett till någon ekonomisk tillväxt. Den stadigt minskade fattigdomen och ökade medelklassen under de senaste åren beror främst på investeringar och demokratisering. 


A Continent of Opportunity

I Kampala träffade jag Dennis. Han kör taxi. Pengarna till bilen fick han genom ett banklån som han amorterar och betalar ränta för. Dennis tjänar 20 000 ugandiska shillings per dag (USD 12) på sin taxiverksamhet. Som jämförelse kan nämnas att en städerska tjänar USD 40 per månad och en högre befattningshavare ligger på ca USD 600 per månad. 

Dennis föddes för 37 år sedan i en by utanför Kampala. Hans mamma var 15 år när hon fick Dennis och hans pappa var 80 år gammal. Pappa, som var en relativt förmögen man i byn (Dennis ärvde några hektar mark när pappa dog), fick fyra döttrar med sin första fru.  Eftersom döttrar lämnar sin klan och familj ville Dennis pappa ha en pojke. Hans förmögenhet kunde trygga en ung och orörd flickas framtid och han tog Dennis mamma till hustru.

Nu förskräcks många läsare av denna kultur och jag håller fullkomligt med. Dennis pappa köpte troligtvis flickan för ett antal getter, lite mark och något hus och när han två år efter Dennis födelse dog ärvde ingen av kvinnorna eller döttrarna. Allt gick till Dennis. Om Dennis inte fanns skulle mannen har ärvts av sin bror. 

Efter sin mans död var Dennis mamma var tvungen att gifta om sig. En ogift kvinna är en oskyddad kvinna och utsätts ofta för våld och trakasserier. Hennes andra man, som hon fick ytterligare sex barn med, var yngre än hon själv och en fullständigt utblottad karl som tyvärr inte hade någon möjlighet att trygga familjens framtid. Så Dennis växte upp i en oerhörd fattig social krets där folk tjänar under en dollar per dag. Det är svårt att föreställa sig hur en familj kan överleva på så lite pengar.

Som 13 åring flyttade Dennis hemifrån och tog anställning som grävare. Alla pengar gick till uppehåll och skola. Eftersom Dennis umgicks med äldre och kloka människor, som han uttryckte det, inspirerades han och förstod att det var viktigt att avsluta grundskolan. Efter skolan fortsatte han att utbilda sig till byggare. När han började arbeta och tjäna pengar fick han en vision, ett högre mål. Han ville köpa mark och bygga ett hus åt sig själv. Dennis började spara och investera i sin egen framtid. Det är här Dennis liv vänder från fattigdom och total missär till ett liv av uppfyllda mål.

Idag är Dennis gift och har tre barn. Vare sig han eller hans hustru har någon högre utbildning. Men de har ett sjuhelsikes driv. De äger två hus med vardera 12 rum som de hyr ut och ett tredje hus som de håller på att färdigställa. Husen är av enkel standard utan draget vatten men med elektricitet.

Dennis hustru producerar tegel. Ett tungt arbete som ger goda förtjänster. Men Dennis hoppas att den tredje fastigheter kommer innebära att hustrun kan övergå till att sköta alla fastigheter full tid. Som många entreprenörer och småföretagare arbetar Dennis dubbla och ibland tredubbla skift för att säkra familjens konstanta inkomst. Han började köra moped, boda-boda, och bytte därefter till bil. När möjligheten finns bygger han huset. Hustrun arbetar och tar hand om barn och hem. Hon har två anställda idag och arbetar själv med att köpa och transportera leran till sin verksamhet. Dennis och hans hustru har separata ekonomier men Dennis sätter in extra kapital i hustruns företag när det behövs. Investeringen lönar sig dock, säger han, eftersom han får 10 gånger pengarna.

Dennis drivs av sin vision. Han kom från en urfattig familj och har nu byggt ett hus åt sin mamma och sig själv. Han ser framför sig hur hans barn går ut universitetet och tar över familjens fastighetsföretag. Han vill dessutom bygga en skola i sin hemby eftersom han anser att det inte räcker med att hans barn får en utbildning då hans egna trygghet bygger på att fler kan bidra till en ökad tillväxt. 

Dennis vill inte ha många barn. Han förebrår inte sin pappa eller sin mormor och morfar för att de sålde sin dotter, han mamma. Sådan är verkligheten för de flesta människor i Afrika. Men han ser fördelarna med att hans hustru är ekonomiskt oberoende. Hela familjen mår bättre av det, säger han.

Dennis har under senare tid gått kurser i försäljning och marknadsföring. Han skulle behöva ytterligare know-how och stöd, dock inte ekonomiskt. Han tar varje tillfälle i akt att fråga om sparande, marknadsföring, strategier. Vi diskuterade jämställdhet, religion och mycket mer.

Om Afrika någonsin ska kunna klara sig ur sin missär, måste det göra det själv. Vem bistår vi egentligen om ett lands budget bärs upp av ett ekonomiskt bistånd som dessutom är större än landets totala BNP? Afrika behöver investeringar, inte bistånd. Och som investerare har man krav på avkastning men också en större vilja att dela med sig av sitt know-how. Detta driv är en förutsättning för ökad tillväxt.

I Dennis värld är det fel att ta emot ekonomisk hjälp utan att kräva någonting tillbaka. Det som man får saknar värde. Ge aldrig en tiggare en filt, säger han, utan lär honom att göra den istället. Då kan han göra en till sig själv och en annan som han kan sälja. 

Så om Du ska till Uganda slå Dennis en signal på +256 712 38 69 51. Han tar endast USD 30 in till Kampala från flygplatsen och dessutom får Du en fantastisk introduktion i hur kapitalism fungerar i verkligheten.


Läs om mer om valet i Zimbabwe: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1083679.svd
Läs om Sveriges nya bistånds stategi: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=756618

Under min tid i Bryssel arbetade jag en tid med Fiona, en engelsk jurist med specialisering på miljörätt. En dag kom hon in på kontoret blossande röd i ansiktet av ilska. Fiona som brann för djurens rätt, hade läst om ett nytt förslag på en ändring i en djurskyddslag som skulle diskuteras i Europaparlamentet. Hon var oerhört missnöjd med förslaget och slog genast telefonnumret till den parlamentarikern som kom från hennes valdistrikt. Efter att ha förklarat sitt ärende till den unga assistenten fick hon till slut tala med herrn i fråga. Fiona klargjorde för sin synpunkt och meddelade sin parlamentariker att hon inte kommer att lägga sin röst på honom i nästkommande val om han röstar för detta nya förslag.

Men alla är inte Fiona. Alla kan inte göra sin röst hörd och vet kanske inte ens hur man ska gå till väga. Det är, inte minst här i Sverige, en självklarthet att organisationer och förbund bildas just för att kunna öka röstens styrka gentemot bl a beslutsfattare och inte minst lagstiftare. Jag blev därför oerhört förvånad när jag läste Carl Schlyters, EU parlamentariker (mp), artikel i dagens Brännpunkt. 

Under en tid på senare delen av 90-talet arbetade jag som lobbyist på Amerikanska handelskammaren i Bryssel. Jag satt med i kemikaliegruppen som bestod av representanter för tung amerikansk industri. Mitt arbete var att minituöst följa all lagstiftning, alla förslag, ja till och med tankegångar som rörde den industrin jag representerade inom miljöområdet. Jag hade daglig kontakt med ett flertal parlamentarier, kommissionstjänstemän samt andra myndighetsutövare från olika europeiska länder. Det pågick kontinuerliga miljöpolitiska diskussioner mellan lagstiftaren och industrin. En hållbar utveckling kräver nämligen pågående diskussioner mellan industrin och lagstiftaren även om det innebär kompromisser från båda parter.

Under min tid i Bryssel fanns ingen möjlighet att komma in i parlamentet utan en kontakt. Mutor och bestickning var mycket vanligare då och till slut blev det etiskt ohållbart. Det blev viktigt att registrera alla lobbyister som verkade i Bryssel. Med registreringen blev kontrollen bättre av vem som gick in och ut ur de olika institutionerna och det är därför endast registrerade lobbyister som har tillträdde i Parlamentet idag. Jag tror inte att det finns någon som önskar gå tillbaka till denna oetiska och okontrollerbara situation som rådde i Parlamentet då. Inte ens Carl Schlyter.


Röda mattan i Europaparlamentet

Lobbyisters arbete består främst i att representera sina uppdragsgivares intressen eftersom det är svårt för den enskilde att göra sin talan hörd. Därför finns både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer representerade i Bryssel, liksom olika miljöorganisationer, patientorganisationer och många andra intressegrupper. Självklart värnar även industrin om sina intressen. Det görs här i Sverige också. Ingen kan väl vara så naiv att tro att Göran Persson, en fd statsminister, blev tillfrågad att "representera" bilindustrin endast tack vare sitt intresse för bilar. Han besitter ett polistiskt kontaktnät som få har och som han kan utnyttja på ett sätt som oerhört få kan.  

Om Carl Schlyter vill, som en äkta demokrat, att hans väljare ska ha nära till honom som lagstiftare, äger han detta beslut helt själv. Som parlamentariker kan han göra sig hur lite och hur mycket tillgänglig för sina väljare han anser vara behövligt. Han kan bjuda in besökare och lyssna till sina väljare antingen direkt eller genom representanter i form av lobbyister. En aktiv och duktig politiker håller sin dörr öppen på vid gavel för den folkliga representationen i vilken form den än kommer, antingen genom en Fiona som ringer en hektisk morgon eller genom en Göran Persson. En  önskan om en begränsning av den demokratiskt, öppna diskussionen tyder bl a på lathet från parlamentarikerns sida och bör tas i beaktande av väljarna vid nästa val.  

Läs Carl Schlyters artikel: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_988789.svd

Carl Schlyter nås på: carl.schlyter@europarl.europa.eu eller på telefonnummer: +32 (0)2 28 45273 (Europaparlamentet)

För någon dag sedan hoppade jag in i en intressant diskussion på P1 om det mesiga debatt klimatet i Sverige. Varför är vi så grå när det kommer till debatter? Det registreras även under konferenser då vuxna, professionella människor sitter helt tyst efter ett intressant inlägg utan att våga sticka ut genom en fråga. Denna gråa skala går även igen i media. Alla säger ungefär samma sak, dvs ett enda stort - "Nja".

Men då och då dyker det upp någon som sticker ut, någon som vågar ifrågasätta den rådande normen. Ett bra exempel är Anna Maria Narti som i sin debattartikel i Expressen i princip ifrågasätter hela det kommunistiska samhällsstyrningen, som även har påverkat Sverige, genom sin starka jämförelse mellan kommunism och fascism. Läs gärna den: http://www.expressen.se/debatt/1.1087847/kommunism-ska-visst-jamforas-med-fascism

  
Frihet

Ideologierna kommunism och fascism är inte varandras motsattser, tvärtom. De står varandra mycket nära genom sina många gemensamma nämnare och jämförelsen de emellan blir därför helt korrekt. Båda ideologierna är auktoritära och individen är underställd statens behov. Båda har ett starkt motstånd mot ekonomisk och politisk liberalism. Båda är antidemokratiska och antikapitalistiska. Båda har orsakat stor förödelse, både ekonomiskt och kulturellt. Och båda har orsakat folkmord i en skala som inte är jämförbart med något annat.

Utan frihet för tanke, yttrande och ägande finns heller ingen möjlighet till progression.

För ett tag sedan ringde min vännina mig och undrade hur länge jag hade ammat mina två söner. Att svara på den frågan är inte det lättaste här i Sverige för en mamma som ammade sin första son i mindre än två veckor och sin andra i drygt fyra månader. Fortfarande sitter skammen kvar av någon anledning, trots att det logiskt sätt inte finns något jag bör vara skamsen för.

Jag valde att inte amma för att jag klarade helt enkelt inte av att stå på mig, det gjorde ont och dessutom hatade jag att amma. Det var en oerhörd lättnad att slippa. 

Efter mitt fullt medvetna val som vuxen kvinna blev jag behandlad som hondjävulen själv. Varje gång jag kom i kontakt med landstinget fick jag veta att jag hade gjort ett dåligt val. Per definition blev jag en fruktansvärd mor så fort som jag valde bort ammningen.  Det hjälpte ju heller inte att jag dessutom valde att omskära min svenskfödde pojke. Här i Sverige anses ju omskärelse vara nästintill tortyr av stackars småbarn. Att det är norm i USA att omskära nyfödda pojkar på BB innan hemgång är det ingen som tror på. (Jag födde min andra son på Saddleback Memorial Medical Center i Laguna Hills, California) 


Självförsörjande individ!

Så fort en kvinna blir gravid i Sverige blir hon omyndigförklarad. Kejsarsnitt? Bara om du kan bevisa att du har tillräckligt stark förlossningsångest. Ett glas vin? Det vågar man inte ens diskutera. Alla barn ska ammas, enligt den svenska normen, i minst sex månader. Varför? För att Livsmedelsverket har gått ut med en rekommendation som i sin tur grundar sig på en rekommentation från WHO. Ett sunt förnuft inser ju snabbt att det måste finnas skillnad på ett barn som föds i ett u-land till en mamma som knappt har mat för dagen och en välbärgad, hälsosam kvinna i Sverige som har tillgång till näringsriktig mat dygnet runt. Det kan ju omöjligtvis vara av lika stor vikt att amma i minst sex månader i Sverige som det är i ett annat land. Men detta sunda förnuft når inte Livsmedelsverket eller ens landstinget. 

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg läser jag just nu "Det andra könet" av Simone de Bouvoir. Jag måste erkänna att det har hänt mycket sedan 50-talet gällande könsrollsdebatten. Men ett fastnade jag för - frågan om varför så många kvinnor tillåter sig vara det "Andra", dvs objektet som man inte behöver ta hänsyn till. Ett offer är endast ett offer så länge hon ser sig själv som ett sådant. Detta gäller även gravida och ammande kvinnor.

Det kommer alltid så många råd om hur man ska göra som förälder. Alla vet bäst. Så här kommer mitt råd: Sunt förnuft räcker långt. Och glöm inte att det är din kropp, ditt och din partners barn. Det ni anser är rätt för er och ert barn är det som gäller, i de flesta fall. 

Gällande mina egna pojkar kan jag redovisa att de, trots kort ammningsperiod, är utan allergier, har ett fullt fungerande immunförsvar och en normal intelligneskvot (men jag hoppas ju självklat på högre)

Läs mer om kvinnors val av kejsarsnitt: http://www.alltombarn.se/halsa/var-sjatte-kvinna-foder-med-kejsarsnitt-1.8569
 

Kommunism är en utopi som går emot den mänskliga naturen och har därför gång på gång misslyckats. Detta gäller alla slags ideologier som främjar en ledare över folket och förtrycker oliktänkare. Det är en oerhörd upplevelse att bli vittne till och läsa hur människor snabbt faller in i en antidemokratisk masspsykos genom sitt godkännande av mobbing av oliktänkande. Fanatism har ett ont ansikte oberoende från vilken sida den visar sig.

Den ideologiska cirkeln sluts där nazism och kommunism möts. Inga andra ideologier har på så kort tid orsakat så mycket förödelse, lidande och folkmord. Inte bara i form av svält, som om det inte skulle vara nog, utan ren utrotning av miljoner människor världen över pga deras åsikter, religion och/eller folktillhörighet.


Glöm aldrig

I stort finns det ingen skillnad mellan Hitler, Lenin, Mao, Pol Pot, Kim Il Sung, Stalin. Ja, även Mugabe och Castro, med kanske lite större försiktighet, är goda vapendragare när det kommer till fängslande av oppositionella och annat slags förtryck. Det må vara att "äkta" kommunism aldrig har uppnåtts. Men hur många gånger ska man stånga huvudet blodigt och insistera på en idé som gång på gång visat sina mörka sidor?

Att hävda kommunismens förträfflighet är att spotta i ansiktet på miljoner människor som blev offer för denna ideologi. 

För alla Er som fortsätter att idealisera och romantisera kommunismen och andra antidemokratiska ideologier rekommenderar jag att börja läsa Solzjenitsyn och Kertesz. För den som önskar något mer "lättläst" och sammanfattande historiebeskrivning rekomenderar jag Montefiore, Jung Chang och Jon Halliday. Till sist som en cherry on the top föreslår jag "Hur man botar en fanatiker" av Amos Oz. Enjoy!  

Albert Speer ritade Vällingby. Ja, det är sant! På 50-talet arbetade Albert Speer Junior för firman Backström & Reinius som ritade Vällingby centrum. Idag är han en mycket framgångsrik 73 årig arkitekt som bygger miljövänliga städer i Kina med europeiska förtecken. Han var 11 år när kriget tog slut och fadern, Albert Speer Senior, blev dömd till 20 års fängelse under Nürnbergrättegångarna för att ha använt miljontals slavarbetare. Men trots att Junior byggt upp en egen framgångsrik karriär och trots alla år som gått efter andra världskriget, kan man inte låta bli att jämföra Juniors ritningar till en ny centralaxel i Beijing med Seniors planer för en centralaxel i Berlin. Men hur länge ska Speer få leva med fadern synd?

En dag visade min vännina Gabi ett litet, gammalt fotografi på sin morfar - en SS officer i full mundering. Vi var 17 år och skulle spendera en sommar tillsammans på kibbutz i Israel (där jag vaccinerade kalkoner på nätterna, men det är en annan historia). Min farfar satt i arbetsläger under andra världskriget och en stor del av min släkt dödades av tyska nazister under kriget. Förintelsens offer skam sitter i mitt blod som en tatuering från ett läger, trots att jag är född lång efter krigets slut. Men hur många gånger ska jag få uppleva förintelsen?

Nu visar Forum för Levande Historia en utställning om kommunismens förintelse. Det var inte länge sedan som ett påstående om att kommunismen var en mördande ideologi kunde väcka agressivitet och leda till utanförskap. När jag 1993 läste Allmän rättslära och Rättshistoria för professor Sundberg, en oerhört konservativ och på många sätt konstig äldre man, blev jag vittne till hur han mobbades ut av både kollegor och studenter på Stockholms Universitet på grund av hans vågade påståenden om att kommunismen var lika med folkmord.

Nu, äntligen, börjar miljontals människor världen över, så smått, få upprättelse för de oföretter de fått utstå i kommunismens namn. Än är det långt kvar till fullständigt erkännande. Än är det långt kvar till kommunismens skam- och syndakänsla. För det är nog dessa känslor som behövs för att aldrig glömma, för att minska återfallsrisken i så många generationer som möjligt, vare sig Du är förövare eller offer.

Läs mer om utställningen:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_960187.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_960397.svd
http://www.levandehistoria.se/projekt/kommunistiskaregimer

8 mars! En sån här dag fylls tidningarna med frågor om rättigheter. Få talar idag om könsrollerna som egentligen är en mycket mer intressant fråga eftersom den ligger till grund för hela jämställdighetsfrågan. Män och kvinnor är olika, så enkelt är det. Mina grabbar kommer aldrig leka med dockor hur mycket jag än försöker. Att många pojkar tycker att glitter och rosa är snyggt när de är tre år är ok, så länge de är just tre. För vilken medial hetrosexuell kvinna vill ha en "wimp" till man? Nej, vi vill ha MÄN! Vi vill att män ska upphöja oss till skyarna, köpa oss presenter, blommor, bjuda på champagne och byta våra däck. Inte för att vi inte kan köpa och göra allt detta själva utan för att vi vill bli bekräftade som objektet Kvinna. Jag känner inte en enda kvinna som inte passar inte på att skryta med att just hennes man bjöd på middag, ett fantastiskt vin, massage och "resten kan ni gissa er till själva!". Han fjädrar upp sig som en tupp framför sin höna och hon kan kacklande vidarebefodra vilken fantastisk tupp han är till den resterande hönsgården. 

Apropå kacklande. Min vän herr T berättade för mig i torsdags att han köpte ett par bröst till sin fd tjej. (Hatten av till denne karl!!!! Han vet vad tjejer vill ha!) Nej, förlåt. Han köpte ett bröst för att hon insisterade på att köpa det andra själv. Ok, kan tyckas fair, eller hur? Detta gick ann tills hon efter operationen började skryta med att hon genom sitt eget bidrag till sitt ena bröst minsann var en självständig kvinna. 


Om Ni inte vill investera i ett par bröst rekommenderar jag en investering i detta spel. Fastastiskt för att liva upp den tristaste middagen. Finns att köpa i välsorterade affärer.



För alla Er som sitter och fnyser just nu vill jag informera att detta är kvinnligt tänkande och ska inte underskattas. 50 % av befolkningen har en sådan logik som poppar ut då och då i olika variationer. Och 50 % kan ju inte ha fel, eller hur?

Strax därefter lämnade båda brösten herr T som stod kvar oförstående. Stackars man! Jag försökte trösta honom med att påpeka att han trots allt har ett bröst på stan som är hans. Problemet är att han inte kan kräva sin skål av ett pund bröst. Men då tiden mellan bröstgåvan och relationens uppbrott var så knapp måste väl detta bröst vara betraktat som hans, trots allt? Om man skulle se det som en investering och begära return on investment hur lång tid skulle man skäligen kunna räkna på? För alla Er som tänker shoppa ett par bröst, tänk till innan.

Jag önskar Er alla en härlig kvinnodag. Till alla män - objektifiera era kvinnor mer, de tycker om det. 

Go Girls!!!!

Läs mer om den Internationella kvinnodagen:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2800&a=749466
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_950839.svd

   

För en tid sedan var jag i Uganda. Det var inte första gången. Men varje gång är en speciell upplevelse. Inte bara för den vackra naturen, allt är mustigt grönt, utan för alla människor man kan stötta på. Här kan man träffa hemmafrun Louise från Connecticut på Serena Health Club (ett fantastiskt spa), som en vacker sommardag, efter att ha sett en dokumentär om Ruwanda, tog sitt pick och pack, man och barn till Afrika för att bygga skolor mitt i buschen på gränsen mellan Ruwanda och Uganda. "I need a brake", sa hon innan hon gick in för en full-body treatment. Och vem kan säga emot?

På Café Pap träffade jag Oliver, en framgångsrik psykolog från London, på väg till Gulu i norra Uganda. Han hade blivit volontär för Oxfam och skulle hjälpa ungdomar att anpassa sig till "ett mer civiliserat liv", som han uttryckte det. Det var inte första gången han åkte till Gulu, men den här gången skulle han stanna i ett helt år och hade därför med sig sin hustru, en ekonom med ett arbete på Bank of Scotland. Medan vi väntade på våra latte berättade han om dessa ungdomar som hela sin barndom hade blivit sexuellt utnyttjade, slagna och exploaterade som soldater och slavar. Många av ungdomarna han träffade hade endast varit fem-sex år gamla (mina pojkar är sju och nio år gamla) när de hade kidnappats av LRA, Lord's Resistance Army. Nu var de unga män, 16-17 år gamla och skulle lära sig att leva ett "normalt" liv. Olivers mission var att "revive them", som han uttryckte det.

A mensch is someone to admire and emulate, someone of noble character. The key to being "a real mensch" is nothing less than character, rectitude, dignity, a sense of what is right, responsible, decorous. Rosten, Leo. 1968. The Joys of Yiddish

I flera år flydde barnen från byarna in till centrala Gulu om kvällarna. De vandrade många mil med sina madrasser under armen eller på huvudet för att sova i centralt belägna skolor, kyrkor och till och med på gatan. Inte för att de var hemlösa utan för att det var säkrare i stan än hemma hos mamma och pappa. Hemma kunde de bli kidnappade och våldtagna. På morgonen vaknade dem för att gå tillbaka de många milen till sina byar och återuppta vardagens sysslor som skolgång, fotbollsspel och allt annat ungar gör i livet.

I 20 år pågick detta lidande allt medan väst stödde Sudan (Sverige har bistått Sudan i 30 år), som i sin tur främjade LRA fram till fredsavtalet 2005. LRA har aldrig varit någon jätte armé utan består endast av 1 000 - 3 000 man. Men, liksom idag, har det aldrig legat i Musevenis, Ugandas president sedan 1986, intresse att sluta fred i norra delen av landet. Genom att peka på konfliken i norr kunde hans regering äska mer pengar till sitt försvar. Det är därför Joseph Koney, ledaren för LRA, kan hålla sig borta från undertecknandet av fredsavtalet.

Men hur länge ska osäkerheten få råda i ett annars så vackert land? "The pearl of Africa", som Churchill kallade Uganda. Hur länge ska vi sitta med armarna i kors och oja oss och tycka så synd om de stackars barnen i norra Uganda utan ett verkligt agerande? Hur länge ska Koney och Museveni få leka "katt och råtta"? Nu är det dags för Sverige och EU att vara Menschen och tvinga Musevenis regering i Uganda att överlämna Joseph Kony, Vincent Otti, Okot Odhiambo och Dominic Ongwen.

Läs om den pågående fredsprocessen: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_948341.svd

Människosmugglare är ett ont ord. Det associeras ofta med död och hemska transportförhållanden. För några veckor sedan sändes en fransk dokumentär om människosmuggling från Djibouti till Yemen. Män, kvinnor och barn betalade stora summor pengar för att i tre dagar transporteras i små båtar, bokstavlingen packade som sillar. Många dog på vägen, blev misshandlade av människosmugglare och de som kom fram riskerade att föras tillbaka. Men det finns också smugglare som tar betalt för att föra flyktningar till väst utan misshandel och död. 

Det kostar några tusen dollar ta sig från Sudan till Djibouti. För att ta sig över sundet till Yemen kostar det ytterligare några tusen dollar. Människor samlas i flyktingläger, arbetar och gör allt för att kunna företa den oerhört riskabla resan. De säljer allt de äger och har för att kunna betala smugglarna trots att de känner till den fruktansvärda transportsträckan och riskerna. FN-organisationer finns ofta på plats i lägren som poängterar riskerna och betalar flyktingarna för att de ska åka tillbaka till sina hemländer. Det är ingen som utlovar guld och gröna skogar. Trots allt detta väljer människor att fly till det som de tror är bättre. Och det är bättre.

Att leva under misserabla förhållanden i Sverige, arbeta långa dagar och nätter för 65 kr/timme sex dagar i veckan är mycket mer än 10 dollar per dag. Det betyder hjälp till familjen i hemlandet, möjlighet till högre skola för barnen och därmed en bättre framtid. Folk offrar sig för ett drägligare liv.


Hur hjälper Du honom bäst?

Men vem bär skulden till att människor genomlider så mycket död och elände bara för att komma till Europa? Är det verkligen människosmugglarna som är de stora bovarna?

För bara ett par hundra år sedan kunde alla bosätta sig och arbeta var som helst. Vi europeer flydde till USA och bidrog till det som är USA idag. Idag kan en illegal invandrare leva och arbeta i ett land i flera år utan att få sina rättigheter bekräftade, trots att han eller hon bidrar till landets tillväxt genom sin produktion och konsumtion. Att släppa invandringen fri skulle innebära en lönesänkning på kort sikt inom vissa sektorer. Allt handlar ju självklart om tillgång och efterfrågan. Men på längre sikt skulle det innebära tillväxt. Och för att bibehålla och öka värdet på produktion krävs förädling. 

Att skrika orden "solidaritet med de svagare" är mycket lättare än att agera. Att kräva kollektivavtal av småföretagare genom blockad och hålla fattigdomen utanför vår dörr är mycket lättare än att verkligen göra någonting konkret. SIDAs bistånd uppgick 2006 till 15,7 miljarder kronor. I 45 år har Sverige haft ett "samarbete" (det heter så, se http://www.sida.se/) med Tanzania och bistått med både kapital, know how och andra förnödenheter. Trots det fortsätter Tanzania vara ett av världens fattigaste länder.

Vad skulle hända om vi istället släppte invandringen fri? Om vi lät folk stanna kvar som skaffade sig ett arbete, gav de möjlighet att betala skatt och bidra till den svenska tillväxen? Varför inte låta den illegale invandraren bli legal så att han lättare kan skicka pengar till sina familjer i Tanzania som i sin tur sparar sitt kapital och på så sätt ökar tillväxten och välståndet i det egna landet? Kanske väljer denne invandrare att flytta tillbaka till Tanzania såsmåningom (för Sverige är inte ett paradis för alla, tvärtom).

Så vem är den store skurken? Är det chaffören mellan Sudan och Djibouti som stannar mitt i öknen och begär mer betalt eller är det någon annan?

Caramel verkar vara vårens stora bio-måste. Inte för att den var nominerad till en Oscar för bästa utländska film. Inte heller för att filmen fick stående ovationer i Canne förra våren. Utan för att filmen verkar vara en intellektuell chick-flick. Äntligen


Caramel, en libanesisk film av Nadine Labaki

Den utspelar sig i en skönhetssalong i Beirut!!!! Låt mig förklara min entusiasm för Er som inte upptäckt denna underbara värld av skönhet. Jag har spenderat många timmar på salonger i olika världsdelar av olika klass. Jag har blivit tvättad, balsamerad, masserad, färgad, vaxad, slingad, målad, sminkad, knipsad, klippt, fönad en massa gånger. Och jag älskar det. När jag bodde i Orange County hade jag en stående tid, varje fredag kl. 13 på ett nagelställe där det skulpterades och filades en masse av ett sjuttio-tal vackra vietnamesiskor. De talade på ett språk jag inte förstod, trots att det var engelska. Då och då skrek de till: "You want big chai? Only, 5 dollals extla, ms", och pekade på en stor fåtölj. Att sätta sig en den stora omhuldande vibratorn, sluta ögonen och lyssna passivt på allt prat runt omkring allt medan fötterna masserades var dagens höjdpunkt.    

En gång gick jag in på en high-end salong i Tel Aviv för en brazilian. Jag togs emot av två ryska kosmetologer, en medelålders, elegant kvinna och hennes blonda, lilla assistent. Tricket att klara av en sådan behandling är, som alla tjejer känner till, avslappning, avslappning, avslappning och distraktion. Den äldre, mer ledande, kosmetologen talade med mig med en lugnande röst allt medan arbetet pågick. Då och då samtalade de två kvinnorna på ryska med varandra om barnen, vänninan som just hade skilt sig, om en annan vännina vars man var otrogen och andra intressanta utdrag ur liv som inte berörde mig men vars innehåll jag inte kunde hålla mig ifrån. Jag lyssnade intensivt i det tysta och hade inte någon som helst anledning att avslöja mina kunskaper i det ryska språket eftersom jag riskerade att mista allt. Men plötslig växlade konversationen till att handla om MITT könsorgan. Där låg jag, halvnaken på ett bord, med två främmande kvinnor som skvallrade om min murras utseende. Herre gud! De gissade min ålder, mitt yrke. Man? Barn? Ett eller två? Älskare? De betraktade min kropp från topp till tå och undrade om jag var en bra älskarinna åt min man. Allt i samma lugna, fina men dock passionerade inlevelse som samtalet dessförinnan om den bedragna vänninan. Jag fann mig passivt delaktig i skvallret om mig själv. Det var en out-of-body-experience utan dess like.

Jag älskar salonger, dess personal och främst alla kvinnor som kommer av samma anledning som jag. Att under en timma eller två få njuta av sin kvinnlighet. Att bli omhändertagen istället för att omhänderta. Att bli vårdad utan att vårda. Här är njutningens palats där man kan lyssna och utbyta erfarenheter med andra kvinnor på ett avspänt och omprettantiöst sätt. Här diskuteras, förutom olika bantningsmetoder, praktiskt filosofi, litteratur, kultur, avancerade relationer, arbete, kärlek, lidande, barn och självklart män. I princip rör sig alla diskussioner om män - maken, älskaren, bedragaren, toffeln, skitstöveln, den yngre, den äldre, idioten och den oemotståndlige. Om frisören dessutom är bög får man en inblick i ännu en annan värld, av män.
 
Och så går man ut, lite klokare, lite mer fundersam och undrande över livets stora mysterier. Men nu är man strålande vacker med en förförande doft av sötma som omsluter hela jaget. Redo att möta den hårda verkligheten med ett flirtande leende.

Läs intervjun med Nadine Labaki: http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_933157.svd

PS. Mitt favoritställe i Stockholm är Victoria Larms salong på Söder, www.nogg.se/viccihairdesign.  Hon är stans trevligaste, bästa, mest intressanta och vackraste hårfrisör. Här finner man näring för både sitt yttre och inre. Detta är salongen man kan bli serverad praliner från Chokladfabriken eller ett glas vin inte för att det är "företagspolicy" utan för att det hör till samanhanget. En fröjd, helt enkelt.

"Putin har gett oss vår stolthet tillbaka", säger en rysk kvinna på radion. Men den ryska björnens stolthet är endast en skimär. Tittar man bakom cirkustältet syns piskor och kättingar.

Ryssland gick igenom ett antal år av kaos med hungersnöd, öppen laglöshet och en ledare som betedde sig mer som en clown än som en ledare för en stor nation. Majoriteten av ryssarna menar att folket behöver en stark ledare som Putin för att stävja anarkismen. Det är han som enar landet, han stärker nationen både socialt, rättsligt och ekonomiskt. Frihet, demokrati och ett fungerande rättsamhälle är tillstånd som läggs på offeraltaret, liksom kriget mot korruption och mord på samhällskritiker.

Men frågan är vad Rysslands kaotiska tillvaro under 90-talet grundade sig på. Det finns säker många faktorer som spelade in men jag, som demokrat, har svårt att föreställa mig att allt endast beror på en ledare. Det är aldrig så enkelt.

I snart ett sekel, med några få undantag, har ryssar lärt sig att inte ifrågasätta, att inte tänka själva och att fullständigt förlita sig på en högre makt. För att säkerställa ledarens och partiets särställning och förträfflighet förfalskades verkligheten. Det ryska kulturella och historiska arvet förvrängdes, förstördes och förskingrades. Teknologiska och sportsliga framgångar framhölls liksom storslagna kulturella institutioner och militär styrka.

Men om inte skenet är förankrat i verkligheten förblir det bara en skimär. Det estetiska måste ha en historia för att förbli (http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_926437.svd). Så när Berlinmurens dånande fall orsakade den ryska ytans krackelering flöt verkligheten upp och till slut blev sprickorna för stora för att hålla emot. Att se verkligheten i vittögat är svårt och att ta itu med det svåra krävs styrka och självförtroende. Det är det som är stolthet. Men hur kan ett folk som alltid blivit piskat och nedtystat ha ett självfortroende? Att förändra någonting är svårt och kräver drivkraft, uttålighet och Guts. Istället tar det ryska folket den lättare vägen.  

Så nu har den ryska björnen fått tillbaka sitt välkända mögelinfekterade cirkustält med kättingar och allt som hör till. Frågan är nu hur länge ett till synes kapitalistiskt samhälle kan utvecklas utan frihet och andra mänskliga rättigheter? Hur många fler företagsledare kommer att fängslas eller tvingas i exil? Hur länge dröjer det tills ännu fler internationella företag, liksom Skanska, kommer att stänga sina verksamheter i Ryssland för att den ökade korruptionen inte är försvarbart längre? 

Idag har det ryska folket tagit fram sina stora penslar för att måla över möglet. Men mögel går inte att måla över. Stanken från det ruttna finns kvar.

Läs gärna dagens Brännpunkt: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_930083.svd

Om Du är medveten om att Du är känslig för grova-, obekväma-, icke könsneutrala-, politiska-, religösa, personliga uttryck ber jag Dig att inte läsa mer. Om Du är rädd för vad andra tycker om Dig eller Dina närmaste är det lika bra att Du slutar läsa här. Att sticka huvudet i sanden kan i vissa lägen vara en preferens. I många ostasiatiska länder avbildas Buddha med slutna ögon för att han inte ska se det Fula. Är det fel? Who knows?

Ärlighet och sanning är inte alltid passande och i vissa lägen till och med kränkande. Sanningen behöver inte alltid vara frigörande, tvärtom. Personligen tror jag på flexibilitet framför principfasthet, utan att rucka på sina egna värderingar, moral och etik. Det kan därför vara bra med dubbelmoral; blir man av med den ena, så har man i alla fall den andra kvar!


"Fasten your seatbets. It's going to be a bumby night", Bette Davis i filmen All about Eve, 1950


Ett kulturellt uttryckssätt kan ibland uppfattas oerhört kränkande även om avsikten inte finns där. Troligtvis för att kultur ofta har en tendens att beröra genom att bli för personligt. I diktaturer och andra totalitära samankomster blir fritt tänkande ofta tämjat. Även i demokratier kan det fria tänkandet begränsas om det kan innebära en skada på olika sätt. Men att ta bort och försöka gömma obekvämligheter genom hot har ofta ha en motverkande effekt. Det har jag själv erfarit. Att bli tystad är oerhört integritetskränkande och föder tvärtom en styrka. Balansgången är, som alltid, svår och kan bara bemästras av kunskap, erfarenhet och intelligens.

Men nu börjar jag om. Jag har suddat bort det redan skrivna och publicerade men min käft är för stor. Så välkomna alla fritänkande människor och häng med från början.

"Ladies and gentlemen, fasten your seatbets. It's going to be a bumpy ride!"

PS. För Er som undrar varför jag nämnde bloggen Gyllene kan jag berätta att det är mitt namns betydelse. Min käre far trodde nog att han var unik när han namngav sin dotter och aldrig kunde han väl gissat namnets muslimska bakgrund och förekomst. Jag har svårt att tänka mig att han skulle kalla sin Jewish Princess efter en Muslim Princess från norra Indien om han besatt denna kunskap. Även på Swahili betyder namnen gyllene och detsamma gäller för mitt israeliska namn, Zahava. Visst är världen liten?!